French Painter, 1836-1902 French painter, printmaker and enamellist. He grew up in a port, an experience reflected in his later paintings set on board ship. He moved to Paris c. 1856 and became a pupil of Louis Lamothe and Hippolyte Flandrin. He made his Salon d?but in 1859 and continued to exhibit there successfully until he went to London in 1871. His early paintings exemplify Romantic obsessions with the Middle Ages, while works such as the Meeting of Faust and Marguerite (exh. Salon 1861; Paris. Mus. d'Orsay) and Marguerite at the Ramparts (1861; untraced, see Wentworth, 1984, pl. 8) show the influence of the Belgian painter Baron Henri Leys. In the mid-1860s Tissot abandoned these tendencies in favour of contemporary subjects, sometimes with a humorous intent, as in Two Sisters (exh. Salon 1864; Paris, Louvre) and Beating the Retreat in the Tuileries Gardens (exh. Salon 1868; priv. col., see Wentworth, 1984, pl. 45). The painting Young Ladies Looking at Japanese Objects (exh. Salon 1869; priv. col., see Wentworth, 1984, pl. 59) testifies to his interest in things Oriental, and Picnic (exh. Salon 1869; priv. col., see 1984 exh. cat., fig. 27), in which he delved into the period of the Directoire, is perhaps influenced by the Goncourt brothers. Tissot re-created the atmosphere of the 1790s by dressing his characters in historical costume.  Related Paintings of James Tissot :. | The Thames (nn01) | A Woman of Ambition (Political Woman) also known as The Reception | The Shop Girl | A Convalescent | The Captain's Daughter |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
George Dawe
1781-1829 British George Dawe Locations English painter and writer. He was the son of the mezzotint engraver Philip Dawe who taught him engraving. He continued to concentrate on engraving when he entered the Royal Academy Schools, London, in 1796, producing portraits until 1802, when he turned to history painting. In 1803 he won a gold medal and the following year made his d?but at the Royal Academy, where he exhibited until 1818, often showing such anecdotal and literary works as Imogen Found in the Cave of Belarius (exh. RA 1809; London, Tate). He was elected an ARA in 1809 and an RA in 1814 and soon afterwards returned to portrait painting. In 1816 he painted a number of portraits of George IV daughter Princess Charlotte (e.g. London, N.P.G.), several of which were engraved. In 1817 he went to Brussels and was present at the review of the allied troops by Arthur Wellesley, 1st Duke of Wellington in Cambrai. Soon afterwards he was invited by Tsar Alexander I of Russia to paint the portraits of all the senior officers who had taken part in the Napoleonic Wars. He travelled to St Petersburg in 1819 where, over the next nine years, he painted nearly 400 portraits. These were placed in a specially built gallery (destr.) in the Winter Palace in St Petersburg. He returned briefly to England in 1828 before travelling to Berlin, where he painted the portraits of Ernest Augustus, Duke of Cumberland (1828; London, N.P.G.) and Frederick William III, King of Prussia (1828; untraced). From Berlin he moved to St Petersburg and then to Warsaw before being forced by illness to return to England, where he died shortly afterwards. His book The Life of George Morland with Remarks on his Works (1807) is both a lively account of his godfather dissipated lifestyle and a fairly critical appreciation of his work.
John H F Bacon
b. 1740, London, d. 1799, London